1. Inledning
Traditionellt brukar etiska diskussioner handla om hur man ska värdera olika handlingar då dessa och deras konsekvenser är givna. Man kan t ex diskutera huruvida det kan vara etiskt försvarbart att orsaka att en människa dör, som i debatter om abort, dödshjälp, dödsstraff, krig, självförsvar etc. En sådan diskussion kommer att handla om vilka grundläggande moraliska värderingar av givna handlingstyper och utfall som är rimligast. Utifrån en bas av sådana värderingar är det sedan öppet att söka genomföra tillämpningar på konkreta fall med hjälp av faktabeskrivningar av dessa fall. Exempelvis kan man ställa frågan angående användningen av amalgam i tandvården huruvida besvären hos en viss mängd personer gör att det är fel att använda amalgam i ljuset av andra fakta om amalgam och tillgängliga alternativ (t ex att det är billigt och hållbart).

Då sådana tillämpningar syftar till att grunda ett konkret praktiskt beslut uppstår dock ett problem. I de allra flesta fall visar det sig nämligen att många fakta som är relevanta i ljuset av de grundläggande värderingarna är mer eller mindre osäkra ­ ibland t o m helt okända. Det kan t ex gälla frågan om huruvida alternativ till amalgam kan leda till obehag och skada. För att i en sådan situation kunna grunda ett beslut räcker det uppenbarligen inte att ha klart för sig vilket beslut som vore bäst givet en viss beskrivning av dess konsekvenser. För i praktiken finns alltid ett antal oförenliga och konkurrerande beskrivningar i svang och vi är mer eller mindre osäkra på vilken av dessa som är den korrekta beskrivningen. Således: även om vi tycker att vi vet vilket beslut angående amalgam som vore bäst om vi var helt säkra på konsekvenserna av detta beslut, så måste vi i praktiskt beslutsfattande fråga oss hur vi ska fatta bra beslut när vi nu faktiskt inte är helt säkra.

En aspekt av denna fråga har sedan länge diskuterats inom den s k beslutsteorin. Detta studium har dock inte första hand gällt etiska spörsmål, utan vad som kännetecknar ett rationellt beslutsfattande. Siktet har då i första hand varit inställt på att utveckla modeller för effektivitet i beslutsfattandet, givet en bas av vissa grundläggande värden och målsättningar. För etikern blir i stället huvudfrågan: vad kännetecknar ett etiskt ansvarsfullt beslutsfattande i situationer där det råder osäkerhet om vad tillgängliga beslutsalternativ kommer att medföra? Detta är alltså huvudfrågan inom risketiken.

Risketisk debatt handlar alltså om hur beslutsalternativ ska värderas i ljuset av osäker kunskap. Jämfört med den traditionella etiska debatten är risketisk diskussion mycket ung och i många stycken ganska outvecklad. I det följande ges en kort introduktion till två delfrågor inom denna debatt. Diskussionen av dessa illustreras med exempel tagna från bl a amalgam-frågan.

Innan dess, dock, några korta ord om begreppet risk inom risketisk debatt. I ljuset av att denna uppstått i mötet mellan, å ena sidan, traditionell etisk debatt om vad som är bra och dåligt och varför det är det och, å andra sidan, konstaterandet att det i praktiken ofta är osäkert hur man ska åstadkomma det som är bra och undvika det som är dåligt, så betraktas begreppet risk som åtminstone tvådimensionellt. De två dimensionerna är: 1) Hur dåligt det vore om en viss risk faktiskt aktualiserades, 2) Hur troligt respektive otroligt det är att denna risk aktualiseras. Begreppet risk betecknar för risketikern således en möjlig händelse som är sådan att det vore dåligt om den inträffade. Riskens storlek är i sin tur beroende av båda dessa dimensioner: dels hur dåligt det vore om risken aktualiserades, dels hur troligt detta är.
 
 
2. Två risketiska frågeställningar
Den mest omfattande risketiska diskussionen har fokuserat på frågan om hur stora eller allvarliga risker det kan vara moraliskt försvarbart att ta och/eller utsätta andra för. En viktig fråga härvidlag gäller hur försiktig en ansvarsfull beslutsfattare måste vara i fall då det inte är särskilt troligt att en risk aktualiseras, men där det vore mycket dåligt om så skedde.

Detta är en fråga som känns igen, t ex från kärnkraftsdebatten. Vissa debattörer hävdade där att eftersom det är så otroligt att risken för härdsmälta aktualiseras, så är kärnkraft etiskt försvarbart i ljuset av dess fördelar, trots att det vore en katastrof om en härdsmälta faktiskt inträffade (mot alla odds). Andra debattörer accepterade dock inte detta synsätt. Inte så att de bestred att en härdsmälta är högst otrolig. Vad de hävdade var att konsekvenserna av en härdsmälta vore så katastrofala att det inte spelar någon roll att det är högst osannolikt att något sådant inträffar. Det är likväl moraliskt oförsvarligt att utsätta människor för en sådan risk, hävdade de. Här förelåg alltså ingen oenighet, vare sig om fakta i målet eller om huruvida en härdsmälta vore katastrofal eller ej. Oenigheten gällde i stället hur en risk som vore katastrofal om den aktualiserades, men där det är mycket osannolikt att den aktualiseras, ska värderas.

Oavsett hur man ställer sig till detta kan man också fråga sig huruvida det moraliskt ansvarsfulla i att utsätta människor för risker kan bero på andra faktorer än hur stor eller allvarlig risken är. Ett förslag i denna riktning antyds av Danmarks argumentation mot placeringen av kärnkraftverket i Barsebäck (vilken innefattar danskt territorium i riskzonen). Det danska argumentet är att danskar, till skillnad mot svenskar, inte har gått med på att utsättas för kärnkraften risker. Invändningen gäller alltså inte riskernas storlek (Danmark har inte protesterat mot att svenskar utsätts för dessa risker), utan att vissa personer utsätts för dem mot sin vilja.

I det följande ges en kort presentation av debatten om dessa båda risketiska huvudfrågor. Jag inleder med den sistnämnda frågan om oönskade risker, för att därför gå över till frågan om försiktighet.
 

3. Är oönskade risker extra etiskt problematiska?
Tanken att det är sämre att utsätta en person för en risk som denne inte vill bli utsatts för, jämfört med en lika stor eller allvarlig risk som personen accepterar att bli utsatt för, kan förklaras på följande sätt. Det vanliga är att våra önskningar rör händelser som faktiskt inträffar ­ det som beslutsteoretiker brukar kalla för utfall. Men tänker vi efter lite upptäcker vi att våra önskningar även gäller andra saker.

Ta följande enkla exempel. Jag vill inte att min granne ska förvara större mängder sprängmedel i sin lägenhet. Naturligtvis beror detta till viss del på att jag inte vill bli utsatt för konsekvenserna av en eventuell olycka med dessa sprängmedel. Vetskapen om sprängmedeln skulle också ge upphov till rädsla och oro hos mig, vilket är obehagligt och därför något jag vill slippa. Antag nu att jag får veta att min nuvarande granne inte förvarar några sprängmedel i sin lägenhet, men däremot så hade min förre granne (som nu flyttat) ett ansenligt lager trotyl. I detta läge vet jag att jag inte drabbades av någon olycka och därför känner jag heller ingen oro, men likväl har jag en stark önskan om att aldrig ha blivit utsatt för de risker som min förre granne utsatte mig för. Således: vi har önskningar om vilka risker vi utsätts för och dessa önskningar kan inte helt reduceras till att vi känner oro och vill slippa att utsättas för de händelser som skulle innebära att riskerna aktualiserades.

Ur etisk synpunkt är detta betydelsefullt, eftersom sinsemellan konkurrerande och mycket olika etiska läror på olika sätt lägger vikt vid hur väl personer får sin vilja tillgodosedd. Jag ska här inte ge mig in på argumentationen sinsemellan dessa olika läror, utan nöjer mig med att demonstrera hur de lägger vikt vid oönskade risker.

Inom den traditionella rättighetsetiken är den centrala grundtanken att ingen har rätt att utsätta någon annan för något som denne inte vill bli utsatt för. Detta är den "basrättighet" som, enligt tänkare som t ex (den tyske 1700-talsfilosofen) Immanuel Kant och (hans engelske 1600-talskollega John Locke) tillkommer alla personer i kraft av att de är just personer. Denna rättighet är dessutom absolut,  d v s den kan inte slås ut av andra överväganden. Endast om någon annars skulle kränka någon annans rättighet får vi, enligt denna idé, hindra denne att gör som han eller hon vill. Denna typ av etiska läror ger uppenbarligen individen ett mycket starkt skydd mot att utsättas för risker som hon inte vill bli utsatt för.

En något annorlunda syn företräds av den klassiska liberalismen, som har sina rötter hos den engelska 1800-talsfilosofen John Stuart Mills idéer. Mill var inte emot att personer utsätts för sådant de vill slippa, utan att de utsätts för detta "för sin egen skull" - s k paternalism. Enligt denna tanke får vi alltså utsätta en person för oönskade risker, men endast i den mån som detta krävs för att skydda andra från att skadas.

Välfärdsorienterade etiska läror, med rötter i den engelske 1600-talsfilosofen Jeremy Benthams klassiska utilitarism, lägger vit vid huruvida personer utsätts för sådant de inte vill på ett mer indirekt sätt. Även om dessa etiska läror inte innefattar något absolut förbud mot att gå emot en persons vilja, så verkar detta i praktiken så gott som alltid påverka människors välfärd. På vilket sätt förekomsten av en viss risk påverkar välfärden beror således bl a på huruvida den är oönskad eller ej. Inte minst gäller detta i fall där risken aktualiseras, eftersom det verkar gälla för de flesta att de känner sig betydligt mer kränkta av att skadas till följd av att en risk som de aldrig accepterat att utsättas för aktualiseras, jämfört med om de hade gått med på detta.

Oavsett vilken av dessa olika synsätt på vikten av att respektera människors vilja vi utgår ifrån, så finns det alltså goda etiska skäl att i politiska beslut lägga vikt vid, inte bara riskers storlek, utan också huruvida de är oönskade eller ej. Detta verkar t ex innebära att s k ogrundad oro alltid måste tillmätas en viss vikt. Om en person vill slippa att utsättas för en risk trots att allt talar för att det är mycket otroligt att den aktualiseras, så är detta likväl relevant ur den etiskt ansvarsfulle beslutsfattarens perspektiv. Oron må vara "obefogad", men likväl finns här en personlig vilja att slippa, inte bara den (osannolika) händelse som skulle innebära att risken aktualiseras, utan också själva risken. Detta bör i någon grad respekteras i beslutet.

En annan aspekt gäller information till människor om vad det är de utsätts för. Om inte människor delges adekvat information om detta kan det nämligen hända att de "luras" att acceptera risker som de annars inte skulle ha godtagit. Detta är ett välkänt faktum inom t ex medicinsk etik: respekt för individens självbestämmande kräver tillgång till och överföring av adekvat information. Detta gäller naturligtvis också information om vilka risker som följer på olika beslutsalternativ.
 

4. Vad innebär försiktighet vid riskbeslut?
De senaste tio åren har i politisk debatt lanserats den s k försiktighetsprincipen. Denna princip har spelat en stor roll i främst internationell miljöpolitisk debatt och ingår som en viktig del i såväl Rio-deklarationen som svenska miljöpolitiska grunddokument.

Försiktighetsprincipens betydelse har hittills främst varit av politiskt strategisk natur ­ det är något som det har varit möjligt att komma överens om. Ser man närmare på principens innehåll blir dock dess betydelse mer oklar. Principen består av två komponenter:
 

1. Försiktighetskomponenten
Nya tekniker och andra produkter ska inte börja användas förrän de har visats vara tillräckligt ofarliga.

2. Administrativ komponent
Ansvaret att visa att en ny teknik eller annan produkt är tillräckligt ofarlig åligger producenten.

Av dessa två komponenter är den andra lättbegriplig. Den innebär ett krav på "omvänd bevisbörda" gentemot producenter av nya tekniker/produkter som känns igen, t ex från läkemedelsområdet. Där betraktas ett nytt läkemedel som farligt intill dess att det visats vara tillräckligt ofarligt för att kunna accepteras inom vården. Liknande förhållningssätt är vanliga inom medicinen rent generellt.

Den första komponenten är dock betydligt mer oklar. Denna oklarhet har en rad källor, av vilka jag ska kommentera de mest uppenbara.

För det första, hur ofarligt är tillräckligt ofarligt? Eftersom detta är obestämt är principen uppenbarligen förenlig med att en produkt kan vara tillräckligt ofarlig trots att den medför mycket stora och allvarliga risker. Men naturligtvis kan begreppet tillräckligt ofarligt tolkas så strängt att så gott som ingen ny teknik har någon större chans att vara tillräckligt ofarlig.

För det andra, vad innebär det att visa att en produkt är tillräckligt ofarlig? Försiktighetsprincipen säger något om var bevisbördan ska läggas (nämligen på producenten), men den uttalar sig inte om beviskrav. Uppenbarligen kan det då tänkas att dessa krav görs så svaga att det krävs mycket lite för att ha påvisat tillräcklig ofarlighet. Men återigen kan man också tänka sig motsatsen ­ att beviskraven görs så starka att det i praktiken blir fullkomligt omöjligt att för någon ny produkt visa att den är tillräckligt ofarlig. En konsekvens av denna oklarhet som förtjänar att understrykas i detta sammanhang är att de beviskrav som ställs på producenter av försiktighetsprincipen inte nödvändigtvis måste vara identiska med de beviskrav som tillämpas i vetenskaplig diskussion.

Båda dessa oklarheter belyser en viktig aspekt av tanken att man bör vara försiktig vid riskbeslut. Om mycket små risker är tillräckliga för att diskvalificera en produkt som "för farlig" och/eller om beviskraven är mycket starka, så får försiktighetstänkandet en starkt konserverande effekt. Det blir mycket svårt att införa nya tekniker och produkter. Detta har stor relevans för amalgam-frågan, eftersom en hög grad av försiktighet medför att det blir mycket svårt att finna godtagbara alternativa fyllnadsmaterial (alla dessa kan ju vara "för farliga" och det är mycket svårt att visa att de inte är det om beviskraven ställs högt). Denna effekt blir extra problematiskt då den teknik som faktiskt används (i detta fall amalgam) inte har införts med den försiktighet som försiktighetsprincipen kräver och det efterhand har visat sig att denna teknik har nackdelar som inte uppmärksammats från början.

Detta aktualiserar frågan om hur vi närmare bestämt ska se på förhållandet mellan försiktighet och status quo. Ibland kan det förstås framstå som lämpligt att presumtivt ge status quo en privilegierad position, nämligen av den enkla anledningen att vi ofta vet mer om status quo än om olika möjliga och oprövade förändringar. Men, å andra sidan, denna kunskap kan ju faktiskt bestå i att vi vet att status quo är mycket dåligt. Kan man då inte ha anledning att fråga sig om status quo (och inte bara förslag till förändringar av status quo) är tillräckligt ofarligt? Rimligen måste denna fråga kunna ställas också inom ramen för ett etiskt krav på försiktighet i riskbeslut. Vidare bör rimligen svaret på frågan i hög grad bero på vad som finns att få som ersättning för status quo.

Den slutsats man kan dra av detta är att ett etiskt acceptabelt krav på försiktighet inte ska ses som ett krav på konservering av status quo. Försiktighet får inte innebära att allt sökande efter ytterligare förbättringar av tillvaron helt avstannar. Detta är särskilt viktigt med tanke på att utan sådant sökande kommer aldrig någon ny produkt kunna visas vara tillräckligt ofarlig, oavsett hur lågt kraven ställs. Samtidigt innebär försiktigheten en viss tröghet vid införandet av ny teknik. Som vi sett kan denna tröghet upplevas som absurd när status quo en gång i tiden införts utan denna grad av försiktighet och senare visat sig ha substantiella nackdelar. Det verkar inte orimligt att hävda att detta förhållande bör kunna inverka på hur starka beviskrav respektive hur höga gränser för tillräcklig ofarlighet som ställs på förslag till ersättningstekniker i ett sådant fall.
 

Litteratur
Munthe, C: Etiska aspekter på jordbruk, Jordbruksverkets rapport 1997:14, Jönköping 1997: Statens jordbruksverk, avsnitt 5.

Munthe, C: "Teknikbeslut och ofrivilliga risker", Filosofisk tidskrift, nr. 2, 1997, ss. 7-22.