NATUR OCH FÖRSIKTIGHET
Begreppsliga och moralfilosofiska grundfrågor i miljöfilosofisk och -politisk debatt
[in english, please!]

Projektet är avslutat, ladda ned den vetenskapliga rapporten här!



Medverkande: Petra AnderssonChristian Munthe (projektledare).

Tid: 2000-2002

Forskningsinstitution: Filosofiska institutionen, Göteborgs universitet

Finansiär: Vetenskapsrådet


GÅ TILL
Projektbeskrivning
Bakgrund
Litteratur
Planerade undersökningar

Publikationer


PROJEKTBESKRIVNING









Bakgrund
Miljöfrågorna har på relativt kort tid fått ett enastående genomslag i samhällsdebatt och politisk praktik. I Brundtlandskommissionens och, senare, Riokonferensens spår har den politiska och ideologiska kartan snabbt ritats om, såväl i Sverige som internationellt, och ambitiösa målsättningar på miljöområdet är idag ett måste för varje politiskt parti. Tanken att miljöaspekter ska färga behandlingen av alla samhällsfrågor har blivit legio i politisk retorik och kommer till uttryck i stolta deklarationer om "hållbar utveckling", "biologisk mångfald", "kretsloppssamhälle", "grön budget" och liknande. Stora satsningar görs på att ta fram ny teknik som ska vara mindre miljöförstörande. Inom samhällsplaneringen modifieras ekonomiska analysmodeller för att tillåta en monetär värdering av miljöeffekter och naturresurser. Det senaste exemplet är den nya miljöbalken ? en samlad ramlag på miljöområdet som trädde i kraft vid årsskiftet.

 Miljön har dessutom blivit ett vanligt inslag i marknadsföring. Många företag månar om en "grön profil" och enskilda människor låter i ökande utsträckning sitt konsumentbeteende styras av miljöhänsyn.   Samtidigt är entusiasmen för miljöaspekterna kluven. Företag anpassar sig visserligen till nya "gröna" konsumtionsmönster, men visar samtidigt ett motstånd mot regleringar som ytterligare driver på denna utveckling. Hos enskilda människor kombineras det ökade miljömedvetandet med ovilja att acceptera förslag som medför inskränkningar av den egna friheten och välståndsnivån.

 En grundtanke i internationella miljöpolitiska dokument som Riodeklarationen och Agenda 21, liksom i den svenska nya miljöbalken, är att miljöproblemen kan lösas utan att ge avkall på fortsatt utveckling och användning av modern teknik eller fortsatt ekonomisk tillväxt och effektivitet. Tvärtom framhålls fortsatt teknisk utveckling och hög materiell välfärdsnivå som en förutsättning för en framgångsrik nationell såväl som global strategi på miljöområdet. En annan grundsten är att det allmänt erkända behovet av samordnade åtgärder inte ska behöva inkräkta på västerländska traditionella grundvärderingar om nationers och individers rätt till självbestämmande. Tilltron sätts i stället i hög grad till frivilligt individuellt och lokalt engagemang (Agenda 21) parat med moderata regleringar och utnyttjande av marknadsekonomiska mekanismer. Ett konkret exempel på det sistnämnda är de pågående klimatförhandlingarna där ett av huvudinslagen är internationell handel med utsläppsnivåer (United Nation's Framework Convention on Climate Change 1997).

 Inom miljörörelsen (såväl i Sverige som internationellt) finns dock en kluvenhet inför detta synsätt. Många hävdar att dagens miljöproblem är ett resultat av just sådan tilltro till teknologi och ökad ekonomisk tillväxt som genomsyrar Rio-dokumenten. Som alternativ presenteras i stället ofta en stark vision om det småskaliga och avteknologiserade lokalsamhället ? något som visserligen ligger i linje med inriktningen på lokala åtgärder, men som svårligen låter sig förenas fortsatt teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt. I dessa läger återfinns också ideologiska strömningar som betraktar den dominerande miljöpolitiken som "ytlig" och vill ersätta de etiska och värderingsmässiga grundvalarna för Riodeklarationen med "djupare" sådana (Næss 1973). Såväl utpekandet av människosläktet som det primära objektet för miljöpolitikens omsorger som det västerländska värnandet om den enskildes frihet har här utsatts för kritik. Sådana strömningar dras till sin spets i tankar om att mänskligheten i grunden endast är ett medel för att främja harmonin hos större eller mindre natursystem, samt i våldsamma aktioner av sk. militanta veganer och internationella organisationer som Earth First. Den ideologiska värdegrunden för sådana tankeströmningar är objektet för en livlig och kritisk diskussion inom forskningsfältet miljöfilosofi (Elliot 1995).

 I Riodeklarationen och Agenda 21 är alltså de miljöpolitiska huvudmålen formulerade i klart människocentrerade termer. Hur det står till med de officiella svenska miljöpolitiska grundvärderingarna är mer oklart. I miljöbalkens §1 formuleras målen på följande vis: "...att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö", samtidigt som det också sägs att detta mål "bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde..." Konkret sägs detta medföra att "människors hälsa och miljön skyddas mot skador", vilket tycks innebära att miljön kan skadas i lagens mening oberoende av om människor skadas eller ej. När det sedan sägs att värdefulla naturmiljöer ska skyddas och att den biologiska mångfalden ska bevaras (miljöbalken, §1), finns således två möjligheter att motivera detta ? antingen med hänsyn till människors väl, eller med hänvisning till ett skyddsvärde hos naturliga miljöer som inte bygger på hänsyn till mänskliga intressen. Till detta kan läggas den starka betoningen på djurskydd som återfinns i miljöbalken och som tillåts inkräkta på människors intressen.

 Det är på intet sätt uppenbart vare sig att dessa olika hänsyn stöder likartade miljöpolitiska åtgärder, eller hur de ska vägas då konflikter uppstår. I synnerhet ger dessa oklarheter utslag i osäkerhet om hur den starka betoning på bevarande av livsformer, naturmiljöer och biologisk mångfald som genomsyrar lagen ska berättigas. Dels blir det oklart vad det är som ska bevaras enligt lagen: miljöpolitiken bygger på en dikotomi mellan, å ena sidan, natur (som ska bevaras) och, å andra sidan, icke-natur (som inte behöver bevaras), men lagen ger ingen klar vägledning om varför t.ex. ett jordbrukslandskap ska betraktas som mer av natur än t.ex. ett bostadsområde. Detta leder i sin tur till att det blir det omotiverat varför bevarandet ska gå före ett om-, åter- respektive nyskapande förhållningssätt till naturen ? även jordbrukslandskapet har ju formats av människohand.

De tre parterna människa, djur och övrig natur återkommer i den miljöfilosofiska diskussionen. Frågan om vilka som över huvud taget ska räknas som berörda parter på miljöområdet ? vilka som har moralisk ställning ? har där intagit en central position under lång tid. Betydligt mindre utrett är dock vad olika svar på denna fråga närmare bestämt implicerar då det gäller mer konkreta miljöpolitiska åtgärder.

 Den sk. antropocentriska hållningen, där hänsyn till människors intressen ges ett försteg, utgör en klassisk tes i miljöfilosofisk diskussion. Liksom i Riodeklarationen motiveras miljöåtgärder för antropocentrikern med tankar om förpliktelser mot framtida människor (hållbar utveckling) och krav på ökat ansvarstagande för långsiktiga risker för dessa ? ofta uttryckta genom den sk. försiktighetsprincipen. Innehållet i detta ökade ansvarstagande är dock mycket oklart, liksom i vad mån det stöder den bevarande-strategi som nämndes ovan. I vissa tolkningar utgörs försiktigheten av ett absolut moraliskt förbud mot att ta risker av en viss karaktär eller magnitud (Jonas 1979), i andra är det snarare fråga om konservatism i förhållande till teknologiska nymodigheter (Rolston III 1988), eller en mer rationellt kalkylerande tanke om att man bör väga vad olika tekniker kan vara bra för mot vad som kan gå illa på längre sikt (Shrader-Frechette 1985). Inom den sistnämnda ramen finns dock en stor spännvidd av olika tolkningsmöjligheter som kan urskiljas utifrån beslutsteorins och riskanalysens studium av rationella beslut utifrån bristfällig kunskap. Situationen kompliceras ytterligare av att ökade krav på kontroll och riskanalyser i en värld med miljöproblem dessutom i sin tur ofta medför etiskt vägande nackdelar i form av uteblivna åtgärder mot kända brister (Munthe 1997a). Dessutom kan riskfyllda åtgärder kritiseras ur moralisk synpunkt på helt andra grunder än med hänvisning till riskernas storlek eller allvarlighetsgrad, t.ex. att de inte accepteras av de som utsätts för dem  (Munthe 1997b; Munthe 1998). Frågan om varför bevarande av naturliga system och strukturer ska ges ett försteg framför om-, ny- och återskapande åtgärder kan således inte besvaras utifrån försiktighetstanken med mindre än att denna preciseras med avseende på just nämnda underliggande etiska frågor. Samtidigt har traditionella moralfilosofiska teoribildningar i första hand utvecklats för att värdera handlingar med kända utfall och karaktärer och behöver därför utvecklas när det gäller vad som ska räknas som ett etiskt ansvarsfullt förhållningssätt till riskfyllda handlingar.

Ett annat spår i den miljöfilosofiska diskussionen har varit att i stället för den antropocentriska hållningen utveckla en där även annat än människor tillerkänns moralisk ställning. I den mån krav på ökad försiktighet framförs inom ramen för dessa positioner (Rolston III 1988) aktualiseras förstås åter frågan om hur detta krav ska tolkas.  Ett sådant steg bort från att betrakta naturen och miljön som enbart ett instrument för människors intressen tas i de olika djurrättsliga positioner som på senare tid fått starkt genomslag (Regan 1983; Singer 1979; Singer 1990). Grundtanken i dessa är att alla kännande varelsers välfärd och önskemål utgör ett etiskt relevant anspråk i samma utsträckning som människors intressen. En ytterligare utvidgning sker i den s.k. biocentriska hållningen, där själva egenskapen att vara en levande (men inte nödvändigtvis kännande) varelse förs fram på likartat vis (Goodpaster 1978).

 Djurrättsidéer och biocentrism har gemensamt med traditionell antropocentrism att det fortfarande är enskilda individer som utpekas som grundläggande objekt för våra moraliska hänsyn. Ett radikalt avsteg från detta huvudstråk tas av tänkare som Aldo Leopold och Arne Næss, vilka vill tillerkänna olika naturliga livsformer, system eller helheter (arter, biotoper, landskap, ekosystem etc.) moralisk ställning oberoende av deras betydelse för de enskilda individer som ingår i eller är beroende av dessa livsformer/system/helheter (Leopold 1949; Næss 1974). Exempelvis kan man värna om en växtart utan att för den skull måna särskilt mycket om de enskilda exemplaren av denna (såvida de inte är de sista i sitt slag). Sin mest tillspetsade form tar denna typ av position i den sk. Gaia-hypotesen, enligt vilken hela jorden kan ses som en sammanhållen organism med moralisk ställning (Hughes 1985; Lovelock 1979). Helhetstankarna har på olika sätt vidareutvecklats  av miljöfilosofer som J. Baird Callicott (1980) och Holmes Rolston III (1988). En speciell antropocentrisk variant av helhetstanken återfinns hos Hans Jonas (1979), som vill utvidga den kristna etiken till att skydda, inte bara enskilda människor, utan även människoarten som sådan.
 Ett problem för helhetstänkarna är att förklara hur deras idéer kan förenas med olika individbaserade etiska hänsyn. Om det som är värdefullt och ska bevaras är arten, ska då enskilda artmedlemmar kunna offras för att maximera artens överlevnad? En som resonerat så när det gäller människoarten och våra försök att hjälpa sjuka och fattiga är Garrett Hardin (1974). Och om det (som hos t.ex. Rolston III) är livsformer som är värdefulla, hur ska man då egentligen se på bevarandet av livsformer (t.ex. människoarten) som tenderar att utplåna många andra livsformer? Vissa försök har gjorts att möta sådana utmaningar med idéer om att hänsyn till helheter och hänsyn till enskilda individer ska vägas mot varandra (Næss 1974), men hittills är det högst oklart vad som kan åstadkommas den vägen. Av denna anledning har helhetstänkarna angripits för att förespråka etiskt ohållbara ? ja, rentav fascistiska ? positioner (Ferry 1995).

 Samtliga helhetstänkare stöder alltså idéer om bevarande av arter, naturmiljöer, biologisk mångfald etc. med att dessa är värdefulla för sin egen skull, snarare än att de är viktiga instrument för människors (och/eller andra varelsers) intressen. Det har dock ifrågasatts om detta resonemang är logiskt giltigt ? samtliga de kvaliteter som brukar utpekas som kännetecknande för de värdefulla naturmiljöerna (komplexitet, mångfald, självorganisation, skönhet, stabilitet, funktionalitet, livskraft, reproduktion etc.) kan ju förverkligas genom om-, ny-, och återskapande åtgärder snarare än bevarande. T.ex. ger såväl avel och växtförädling som ny bioteknik stora möjligheter att introducera biologiska varianter som naturen själv inte lyckats ge upphov till (t.ex. tåligare sädesslag, tidigare obefintliga landskap eller får som mjölkar mänskligt insulin). I synnerhet tycks gentekniken ge oanade möjligheter att utvidga den biologiska mångfalden eller att omskapa natursystem så att de blir än mer komplexa, självorganiserande, etc. I det fall någon livsform eller biotop förötts av mänskliga aktiviteter erbjuds dessutom möjligheten att återskapa det som gått förlorat (sådana projekt genomförs i Sverige med avseende på tidigare bortavlade lantraser), eller att ersätta det med något nytt och, ur helhetssynpunkt, bättre. Varför ska man då bevara vissa helheter och livsformer? ? detta minskar ju utrymmet för att introducera nya som dessutom är överlägsna i de avseenden som nämndes ovan.

 Det ena standardsvaret på sådana utmaningar är att återigen hänvisa till försiktighetsprincipen, men det är alltså oklart i vad mån detta hjälper. Det andra standardsvaret säger att det som är värdefullt är just naturliga helheter och livsformer, vilket inte är fallet med ny-, om- eller återskapade sådana. Tanken är alltså att vi i naturen ska kunna urskilja vissa livsformer/helheter som är naturliga (och därför bör bevaras), till skillnad från sådana som är onaturliga och därför inte tillmäts moralisk ställning. Ett mindre centralt, men liknande stråk återfinns hos vissa djurrättsaktivister då de försvarar aktioner där olika rovdjurs (t.ex. minkars) aktiviteter utökas eller underlättas. Djurs skadande av andra djur betraktas inte som moraliskt vägande med motiveringen att det tillhör djurets naturliga beteenderepertoar. Här återkommer således den tanke om en distinktion mellan naturen och det som inte hör till naturen som tas för given i svensk och internationell miljöpolitik.

 I vardagssammanhang är det inte ovanligt att ord som "naturlig" och "natur" används som rena värdetermer ? att säga om något att det är naturligt, eller att det är i enlighet med sin natur, uttrycker då ungefär att det är bra, på sin plats eller acceptabelt. Detta kan dock inte vara den korrekta tolkningen av resonemangen ovan, ty i så fall upplöses argumenten och blir till upprepningar av de positioner de var menade att stödja (rovdjurs dödande är acceptabelt därför att det är acceptabelt). Det begrepp om naturlighet (respektive onaturlighet) som åberopas måste således förklaras på något annat sätt. Möjligheten att precisera en distinktion naturlig-onaturlig som kan fungera i detta sammanhang har dock ifrågasatts, dels med att ingenting egentligen kan vara onaturligt, dels med att naturen förklarats vara "slut". Dessa språkligt radikala teser vilar dock samtliga på mycket renodlade och snäva naturlighets- respektive onaturlighetsbegrepp. En idé är t.ex. att allt som är fysikaliskt möjligt också är naturligt (Sober 1986). Således är t.ex. betongförorter inte mindre naturliga än regnskogar. En annan tankeströmning är i stället att inget som är påverkat av eller objekt för mänskliga aktiviteter är naturligt (McKibben 1990; Vogel 1996). Denna idé kan dras så långt att den blir till ett förnekande att det alls finns något sådant som en natur att bevara (därav talet om "naturens slut"). Dikotomin naturlig-onaturlig kan också konstrueras på ett sådant sätt att det naturliga sätts i motsats till det oäkta/förfalskade (Elliot 1997), men detta flyttar förstås bara över den begreppsliga oklarheten till begreppsparet falsk-äkta.

 Det är också i högsta grad outrett hur olika distinktioner mellan naturligt och onaturligt ska kopplas till grundläggande etiska normer och värderingar. Genusteoretisk forskning har visat på en stark strömning genom historien att associera kvinnor med naturen och att på grundval därav nedvärdera dem (Gatens 1991; Warren 1990). Bland miljöfilosofiska helhetstänkare tycks tanken vara den motsatta: det naturliga är snarare ett skäl för uppvärdering ? ett tema som också betonats av vissa sk. ekofeminister som accepterar tanken om kvinnan som "närmare naturen" och ser detta som en värdefull egenskap (Salleh 1984). Varför naturliga förhållanden skulle vara bättre respektive sämre än onaturliga förblir dock oförklarat hos samtliga dessa tänkare. Likaså saknas systematiska utredningar av hur distinktionen naturlig-onaturlig kan konstrueras och hur sådana konstruktioner påverkar innehållet i respektive rimligheten av olika miljöfilosofiska positioner och miljöpolitiska strategier.

 Svensk miljöfilosofisk forskning har hittills haft en stark idéhistorisk prägel (Pettersson, Sörlin 1998; Sörlin 1991), men inrymmer också teologiska försök att formulera idéer om naturens egenvärde vilka inte ska rubba traditionell kristen antropocentrism (Kvassman 1999; Svedin, Thunberg 1994). En bok söker utveckla en renodlat antropocentrisk mijöetik utifrån libertarianska utgångspunkter (Nordin 1992) och en doktorsavhandling i filosofi ger en kritisk betraktelse över den tidiga icke-antropocentriska miljöfilosofin (Stridbeck 1994). Det finns också ett antal översikter som kritiskt presenterar nutida miljöfilosofisk diskussion (Anderberg 1994; Ariansen 1993; Munthe 1997a). I övrigt har i svensk filosofisk forskning intresset och uppmärksamheten i huvudsak riktats mot etiska frågor som är sammankopplade med djurrättsfrågor (Forsman 1992; Mathlein 1977; Nordin 1997; Persson 1983; Tännsjö 1993), samt teoretiska svårigheter att göra reda för idéer om moraliska skyldigheter mot framtida generationer som binder ihop miljöfilosofisk analys av begreppet "hållbar utveckling" med problem inom den medicinska etiken (Munthe 1992; Munthe 1997a; Tännsjö 1991).

Litteratur
Anderberg, Thomas 1994, Den mänskliga naturen ? en essä om miljö och moral, Värnamo: Norstedts.
Ariansen, Per 1993, Miljöfilosofi, Falun: Nya Doxa.
Callicot, J Baird 1980, "Animal Liberation: A Triangular Affair". Environmental Ethics 1980, 2:311-338.
Elliot, Robert (ed.) 1995, Environmental Ethics, Oxford: Oxford University Press.
 - 1997, Faking Nature: the Ethics of Environmental Restoration. London 1997: Routledge.
Ferry, Luc 1995, The New Ecological Order. Chicago 1995: University of Chicago Press.
Forsman, Birgitta 1992, Djurförsök: forskningsetik, politik, epistemologi. Stockholm 1992: Almqvist & Wiksell.
Gatens, Moira 1991, Feminism and Philosophy. Cambridge 1991: Polity Press.
Goodpaster, Kenneth 1978, "On Being Morally Considerable". Journal of Philosophy 1978, 75:308-325.
Hardin, Garrett 1974, "The Case Against Helping the Poor". Psychology Today, 1974:38-43,123-126.
Hughes, Charles J 1985, "GAIA: A Natural Scientist's Ethic for the Future", The Ecologist 1985, 15 (3):92-95.
Jonas, Hans 1979, Das Prinzip Verantwortung. Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. Frankfurt am Main 1979: Insel Verlag.
Leopold, Aldo 1949, A Sand County Almanac, with other Essays from Round River. New York: Oxford University Press.
Lovelock, J E 1979, Gaia: A New Look at Life on Earth. Oxford 1979: Oxford University Press.
Mathlein, hans 1977, "Har du fördomar mot djur?". i Bergström, L & Ericsson, L O 1977, Filosofi och samhälle. Nora 1977: Doxa.
McKibben, Bill 1990, The End of Nature. London 1990: Viking.
Munthe, Christian 1992, Livets slut i livets början. En studie i abortetik, Edsbruk 1992: Thales.
 - 1997a, Etiska aspekter på jordbruk, Jönköping 1997: Statens jordbruksverk.
 - 1997b, "Teknikbeslut och ofrivilliga risker", Filosofisk tidskrift 1997, (2):7-22.
 - 1998, "Etiska aspekter på riskbeslut", i Novakova, V (red.) 1998, Amalgam och hälsa ? risker i ny belysning. Stockholm 1998: Forskningsrådsnämnden.
Næss, Arne 1973, "The Shallow and the Deep, Long-range Ecology Movements: A Summary". Inquiry 1973, 16:95-100.
 - 1974, Økologi, samfunn og livsstil. Utkast til en økosofi. Oslo 1974: Universitetsforlaget.
Nordin, Ingemar 1992, Etik, teknik och samhälle : ett rättighetsetiskt alternativ. Stockholm 1992: Timbro.
 - 1997, Djur är inte människor : en filosofisk granskning av veganismen. Stockholm 1997: Timbro.
Persson, Ingmar 1983, "Kan djur ha moralisk ställning?", Filosofisk tidskrift 1983, (1):21-33.
Pettersson, Richard & Sörlin, Sverker (red.) 1998, Miljön och det förflutna : landskap, minnen, värden. Umeå 1998: Umeå universitet.
Regan, Tom 1983, The Case for Animal Rights. London 1983: Routledge & Keegan Paul.
Rolston III, Holmes 1988, Environmental Ethics: Duties to and Values in the Natural World, Philadelphia: Temple University Press.
Salleh, Ariel Kay 1984, "Deeper than Deep Ecology: The Ecofeminist Connection". Environmental Ethics 1984,  6:339-346.
Shrader-Frechette, Kristin 1985, Science Policy, Ethics and Economic Methodology. Dordrecht, Boston & Lancaster 1985: Reidel.
Singer, Peter 1979, Practical Ethics. Cambridge: Cambridge University Press.
 - 1990, Animal Liberation. 2nd ed. New York, N.Y. 1990: New York Review of Books.
Sober, Elliott 1986, "Philosophical Problems for Environmentalism". i Norton, B (ed.) 1986, The Preservation of Species: the Value of Biological Diversity. Princeton: Princeton University Press.
Stridbeck, Bolof 1994, Ekosofi och etik. Göteborg 1994: Bokskogen.
Sörlin, Sverker 1991, Naturkontraktet: om naturumgängets idéhistoria, Stockholm 1991: Carlssons.
Tännsjö, T 1991, Göra barn: en studie i reproduktionsetik. Borås 1991: Sesam.
 - 1993, Manipulerat liv. Edsbruk: Thales.
United Nation's Framework Convention on Climate Change 1997, Report of the Conference of the Parties on its third Session, held at Kyoto from 1 to 11 December 1997. FCCC/CP/1997/7/Add.1, Bonn 1997: UNFCCC.
Warren, Karen J (1990), "The power and promise of ecological feminism", Environmental Ethics 1990, 12:125-146.
Vogel, Steven 1996, Against nature : the concept of nature in critical theory. Albany, N.Y. 1996: State University of New York Press.

Planerade undersökningar, metoder och relevans
Projektet avser att bearbeta två grundfrågor med tillämpning i såväl miljöfilosofisk etik-diskussion som miljöpolitisk praktik. Projektet kan således förväntas bidra såväl till filosofisk grundforskning som till aktuell samhällsdebatt och i förlängningen konkret miljöarbete. Metodologiskt blir det i båda fallen fråga om normativt inriktade, teoretiska, litteraturbaserade studier med hjälp av begrepps- och argumentationsanalytiska metoder mot bakgrund av moralfilosofiska och beslutsteoretiska grundbegrepp och internationell miljöfilosofisk diskussion.

 Den första frågeställningen rör tolkningen av försiktighetsprincipen och dess idé om ett moraliskt ansvar för, inte bara hur vi faktiskt påverkar vår omvärld, utan också hur vi riskerar att påverka den. Som en inledning utreds försiktighetstankens historiska bakgrund och på basis därav genomförs sedan preciserande och normativa analyser. Av särskilt intresse är här att närmare utreda frågan hur en plikt att vara försiktig förhåller sig till skilda moralfilosofiska idéer angående moraliska förpliktelser att åtgärda kända missförhållanden (vilket ju alltid är rikfyllt) och olika argument för och emot dessa. Arbetet kan här kopplas till diskussioner i medicinsk forskningsetik, där frågan om hur mycket forskning om nya behandlingar som behövs innan det är försvarbart att erbjuda dem till patienter varit uppe till debatt. Ett annat tillämpningsområde är etiska diskussioner angående det legitima att i internationell politik upprätthålla en ömsesidig avskräckningsstrategi på kärnvapenområdet. På basis av detta, tidigare genomförd forskning inom området och internationell filosofisk diskussion om etisk värdering av risker är avsikten att utveckla mer precisa versioner av försiktighetsidealet vilka är möjliga att tillämpa på frågan om hur en lämplig bevarande-strategi på det miljöpolitiska området bör utformas.

  Den andra frågan i projektet rör dikotomin naturligt-onaturligt och dess funktion i såväl miljöfilosofisk teoribildning som miljöpolitisk praktik. Inledningsvis krävs även här historiska studier av hur man i olika tankeströmningar dragit (eller inte dragit) gränsen mellan naturen och det som inte hör till naturen och hur dessa gränsdragningar kopplats till etiska värderingar. Därefter ligger fokus på att med begreppsanalytisk metodik systematiskt urskilja olika sätt att konstruera dikotomin naturlig-onaturlig utifrån dess användning såväl i kända vardagsspråkliga sammanhang som i olika miljöfilosofiska teorier och argumentationslinjer. Resultatet av detta analysarbete ska sedan systematiseras vidare med avseende på två huvudfrågor: 1) vad slags konkreta miljöpolitiska besked ges av idéer om det önskvärda i att bevara naturliga miljöer beroende på vilken konstruktion av dikotomin naturlig-onaturlig som tillämpas?, 2) i vilken utsträckning kan dessa preciseringar försvaras utifrån olika konkurrerande moralfilosofiska grundpositioner och argumentationsmönster?


PUBLIKATIONER OCH PRESENTATIONER INOM PROJEKTET

Andersson P, Natur och onatur: Finns det plats för människan i naturen?,  utkast till doktorsavhandling i praktisk filosofi, opublicerat.
- 2003a, "Deep Ecology and It´s Critics - Why do they Never Meet?", Environmental Ethics, under publicering.
- 2003b, "Vad ska vi med naturen till?", presentation vid Göteborgs miljövetenskapliga centrum, Chalmers tekniska högskola, 8 oktober 2003.
- 2002, "Deep Ecology and It's Critics", presentation vid The Annual Meeting of the International Society for Environmental Ethics, San Fransisco, 26-30 mars 2002.
- 2001a, Inviterad sektionsordförande och opponent för sektionen "The Concept of 'Naturalness'", 12th Biennal International Conference of the Society for Philosophy and Technology, Aberdeen, juli 2001.
- 2001b, "Naturen som rättesnöre? Vad är naturen, vad är det vi vill bevara och varför?", föredrag vid Adelbertska forskningsstiftelsens dag, 8 oktober, 2001.
- 2001c, "Naturens rätt" , Area 2001, (3): 32-33.
- 2000a, "Recension av Mikael Stenmarks Miljöetik och miljövård", Tidskrift för politisk filosofi 2000, 4 (1): 58-61.
- 2000b, "Naturens värde", presentation vid Filosofienheten, Kungliga tekniska högskolan, Stockholm, 2000.
Andersson P, Rydgren M & Westerberg H 2003, "Rapport från seminarieserien Catch and release - fiskeribiologiska, förvaltningsmässiga och etiska perspektiv",  Finfo - Fiskeriverket Informerar, under publicering.
Munthe C, The Morality of Precaution: Towards an Ethical Basis of the Precautionary Principle, utkast till monografi, opublicerat.
- 2002a, "Kritiska aspekter på Per Sandins The Precautionary Principle: From Theory to Practice", opposition vid licentiatseminarium, Enheten för filosofi, Kungliga tekniska högskolan, Stockholm, 14 oktober 2002.
- 2002b, "Värdefrågor i miljöpolitik", hearing vid miljödepartementet, Stockholm 2002.
- 2001a, "The Morality of Precaution", presentation vid Högre seminariet i praktisk filosofi, Lunds universitet.
- 2001b, "The Morality of Precaution", presentation vid Enheten för filosofi, Kungliga tekniska högskolan, Sthlm.




Till början av denna sida             Till Filosofiska institutionen                Till Christian Munthe             Till distanskursen Natur, Tillväxt, Framsteg